Alla inlägg av kristinasjogren

Dramadags!

Dammen i Hällefors

Jag är i Hällefors i två dagar, för under det närmaste året ska jag gå en kurs i att skriva dramatik på folkhögskolan här. Har länge tänkt att det skulle vara kul att skriva något för scenen, men har inte kommit igång. Det är ju alltid så många andra projekt på listan…

Lärare är Kersti Björkman, och det är tack vare henne jag får uppleva Hällefors. Jag brukar nämligen försöka gå hennes kurser, vare sig de är på Kreta eller i Sverige.

Folkhögskolan

Jag sov över på vandrarhemmet, men har upptäckt att det är på herrgården man ska bo. Slår man ut kostnaderna för mat etc blir det samma pris. Jag var på herrgården och åt frukost och imponerades av den fina miljön.

Herrgårdens frukostrum

Nu ser jag fram emot andra kursdagen innan jag ska hem till mina älsklingar. Sen får man väl börja skissa på en teaterpjäs då.

Nya manuset: Ett annat London, på liv och död

Äntligen är mitt nya manus klart och så pass redigerat att det går att skicka till agenten. Det är en ungdomsroman som utspelar sig i ett framtida, lätt dystopiskt London. En ung överklasskille blir kidnappad av ett gäng hemlösa ungdomar som hoppas få ut en lösensumma för honom. Men han är inte den de tror, och inget blir som någon tänkt sig…

Jag fick fick idén för flera år sedan när jag fortfarande bodde i London. Skrev redan då de första kapitlen på engelska, men flyttade sedan tillbaka till Sverige, så då fick boken bli på svenska trots allt. Researchen har bl a bestått i att besöka en övergiven tunnelbanestation, vilket är värt ett eget inlägg här.

Nu till nästa projekt, som blir ännu en historisk roman för vuxna.

Januari-sonett

Jag och sonen stoppar i oss D-vitamin och lax i brist på ljus, och hoppas överleva till våren. Till och med mitt på dagen är det halvskumt i Stockholm. Man får ha lamporna på hela dagen. Fastän termometern inte visar så många minusgrader är det svinkallt i vinden. Jag och hunden Kiwi undviker vår favoritplats Gärdet och lunkar deppigt runt i Liljansskogen istället, för att inte frysa nosen av oss. Jag i stor parkas och Kiwi i dubbla täcken:

Till och med i parkas och dubbla täcken fryser man.

Men. Nu ska jag bjuda på en liten januari-sonett som jag skrev för flera år sedan:

 

Ute är svart när väckarklockan skräller

Jag kravlar upp och bränner frukostgröt.

Det öser ute, tidningen är blöt.

”Iväg till skolan, barnen!” Dörren smäller.

 

Vår minsting ska kläs på, är arg och gnäller,

förkyld, med tårkanal som sprungit läck.

Hemsk stress med matkassar och vinterdäck

i ekorrhjulets dans är vad som gäller.

 

Att ta en dag i taget är devisen.

Syrenbusken har gröna skott på lut.

Årets julkort bränner jag i spisen.

 

En talgoxe sin lusta ropar ut,

i viken bubblar vattnet upp ur isen

– det känns som januari kan ta slut.

I’m back

Sorry for disappearing from this blog for a while. I’ve just been hysterically busy with the new book and everything. And a lot of other things have happened; I’ve moved house, for example. So here is a pic of my new study:

My new study. Looks a bit dark in the Stockholm winter light, but is actually a quite bright room.

Do you see that couch? I am planning on taking naps there. (This is something I’ve done extremely rarely up til now, but I shall get better at it. I’ve read that a short nap in the middle of the day increases your efficience and brain capacity. I thought I could do with some of that.)

The study even has a small kitchenette. I’ve loaded the fridge with wine, for when my friends come around. Being a writer is a lonely job – I need them! (My friends, not the wine. Ah well, maybe the wine too.)

Anyway, I promise to start posting here again.

Mantels tegelsten om franska revolutionen en njutning

Hilary Mantels tegelsten om franska revolutionen

Hilary Mantel är en av mina favoritförfattare och har varit en inspiration för mig när jag själv skulle skriva om drottning Kristina. När Wolf Hall, om Thomas Cromwell och Henrik       XIII, kom ut i England 2009 (och senare forsättningen Bring Up the Bodies) häpnade jag över att man kan skriva historiska romaner på det viset. Som om det hände igår fast det var femhundra år sedan. Som om handlingen djupt angår oss och vår egen tid och paralleller kan dras hela tiden.

Nu har jag äntligen läst mastodontromanen A Place of Greater Safety från 1992, om franska revolutionen. Det tog ett tag att läsa ut de ca 850 sidorna. Liksom Wolf Hall och Bring Up the Bodies är detta en bok att läsa långsamt för att njuta av Mantels utsökta språk och humoristiska ordvändningar. På nästan varje sida finns en mening eller replik att stanna upp vid och läsa högt bara för att den är så bra. Romanen handlar om några av revolutionens unga nyckelpersoner under dess första sex år. Mantel ger kött och liv åt dessa namn från historieböckerna så att man gråter när de slutligen slukas och förtärs av det maskineri de själva satt igång och som blir ett självgående terrormonster.

Det enda jag har att invända mot romanen är just att den är lite för lång – det finns partier som tappar fart. Mantel är tydligen inte bara bra på att skriva, utan även på att övertala redaktörer att hon ska slippa skära i sin text.

Boksläppsfest på Slottet

Boksläppsfest för Kvinnokungen i Livrustkammarens vackra Stensal

Igår kväll hade jag boksläppsfest i Livrustkammaren på Stockholms slott för Kvinnokungen, min roman om drottning Christina. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ställe! Jag hade bett förlaget om att få ha släppfesten där, men de var tveksamma till att Livrustkammaren skulle ställa upp. Men det gjorde de, och jag fick som jag önskat!

Det blev en jätterolig fest med mycket folk – författare, vänner, släktingar och bokälskare i en salig blandning. Först hade jag och min förläggare Sara Nyström ett författarsamtal, sedan blev det boksignering och mingel med vin och snittar. Gästerna köpte massor av böcker! Vi hade så roligt att Livrustkammaren hade problem att fösa ut oss när de blev tvungna att stänga för natten.

Jag hade inte räknat med presenter (detta var min första släppfest trots att jag har gett ut sex böcker innan), men jag fick så mycket blommor och presenter att jag fick köra hem dem i taxi. Ett stort gäng hängde med hem till oss, och där fortsatte vi kvällen ett tag till.

Ett stort tack till W&W som ordnade så fin fest, och till alla som kom!

Åsne Seierstad om IS-värvningens mekanismer

Åsne Seierstads bok beskriver hur värvningen av ungdomar till IS går till.

För några veckor sedan begicks ett terrorbrott på Drottninggatan här i Stockholm. För drygt en vecka sedan small det i Manchester. Och härom natten i min andra hemstad London, precis där min sambo brukade gå och äta lunch med sina jobbkompisar när vi bodde där.

Hur förklarar man att vissa personer vill döda och lemlästa andra oskyldiga människor så gärna att de riskerar, och till med offrar, sitt eget liv för att kunna göra det? Jag vill tipsa om boken Två systrar där Åsne Seierstad har gjort en noggrann studie av två vanliga norska tonårsflickor som rymmer hemifrån för att bli terrorister i Islamska Staten.

Seierstad kartlägger hur två unga kvinnor, glada, sportiga och duktiga i skolan och från en öppen och inte särskilt religiös familj, steg för steg radikaliseras. Det börjar med söndagsskole-imamen, fortsätter med en islamsk ungdomsorganisation och slutar alltså med att flickorna lämnar sitt hem och sina förtvivlade föräldrar och syskon och ger sig av till Syrien för att gifta sig med varsin IS-krigare. Ungefär femhundra andra skandinaviska ungdomar har gjort samma sak.

Seierstad visar hur de onda krafterna finns rakt under näsan på oss och ostört hjärntvättar ungdomar som de båda systrarna utan att någon reagerar, trots att tecknen på vad som pågår är tydliga. Och när föräldrarna slår larm tar myndigheterna helgledigt istället för att hämta hem barnen innan de hunnit över gränsen till Syrien.

I Guds namn begås sedan de mest fruktansvärda grymheter mot andra människor på IS territorium, allt medan de båda systrarna hejar på och lägger ut bilder på Instagram. IS själva lägger ut livsstilsreklam som liknar Coca Colas, och Instagrambilder på sötsaker och kattungar för att värva västerländska ungdomar.

Lena Andersson skriver att alla idésystem kommer ur den mänskliga hjärnan, och vill man döda och våldta så hittar man sätt att rationellt rättfärdiga det, med eller utan Gud. ”Gud hängs på idéerna efteråt som en accessoar, eller får tjäna som ett armeringsjärn. Hans påstådda vilja adderas till det som man redan anser vara rätt och sant.” (DN 15.04.17) Ingenstans känns detta mer tydligt än hos IS, och Seierstad illustrerar och bevisar det på sitt vanliga föredömliga sätt i en bok som är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

 

Skicka inga böcker! Detta är ingen bokblogg, författaren tipsar bara om några av böckerna på hennes egen läslista.

Äntligen lite glamour!

Författarlivet är ensamt, hårt och fattigt sägs det. Men inte senaste dagarna! För som aktiv i BULTs (barn-och ungdomslitterära sektionen inom Författarförbundet) styrelse blir man inbjuden att delta i vissa av festligheterna kring ALMA (Astrid Lindgren Memorial Award). Det är världens största barnbokspris med 5 miljoner i prissumma, och jag kan lugnt säga att de pristagare man får träffa där är… sagolika.

I år var det illustratören och författaren Wolf Erlbruch som vann. Pappa till ett femtiotal spännande och konstnärliga böcker som t ex Anden, döden och tulpanen, L’ogresse en pleurs (människoäterskan) och Det var det fräckaste!. Som hörs redan på titlarna är inte Wolf Erlbruch en person som väjer för de stora frågorna, precis som Astrid herself.

 

Wolf Erlbruch, ALMA-pristagare 2017, bjuds på Astrid Lindgrens favoritkakor av Lillemor Torstensson, SBI.

Fick härom dagen nöjet att delta i en intim tillställning och få en pratstund med pristagaren Wolf Erlbruch på Svenska Barnboksinstitutet. En lågmäld, charmig och aningen vimsig man. Jag kan därför intyga att händelsen vid prisceremonin igår, när Wolf Erlbruch under en lång stund inte kunde hitta sina glasögon för att kunna läsa upp sitt tal, inte var iscensatt. Han är sån! Till allas förtjusning. Utom kanske hans.

Väntar på att ALMAs prisceremoni ska börja.

ALMAs prisceremoni i Konserthuset bjuder alltid på bra musik. I år var det Sofia Jannok och Richard Söderberg som uppträdde. Det brukar vara tal av bl a kulturministern, och kronprinsessan Victoria delar ut priset.

Efter prisceremonin en skål i Grunewaldsalen. Här med Karin Frimodig och Julia Sandström, också från BULTs styrelse.

Efter prisutdelningen tränger alla ihop sig i den vackra Grunewaldsalen för att skåla i bubbel och snittar. Här får man träffa många man känner inom barnboksvärlden – ett toppentillfälle att skvallra!