Kategoriarkiv: Författarlivet

Resebrev från Aten

Ariane Wahlgrens hus har bästa läge centralt men i lugna kvarter. Kolla in apelsinträden längs gatan!
Ariane Wahlgrens hus har bästa läge centralt men i lugna kvarter. Kolla in apelsinträden längs gatan!

 

Jag lämnar ett nollgradigt, snöigt Stockholm för att åka till Aten på skrivstipendium. I Aten är det sol och tjugofem grader. En ung taxichaufför vid namn Angelos möter mig på flygplatsen. ABBA och Måns Zelmerlöv spelas på radion som en särskild välkomsthälsning till mig.

Det är trettiofem år sedan jag var här sist. Unga, snygga och coola atenare i solglasögon åker motorcykel utan hjälm. Avgaserna luktar som de gjorde i Sverige på sjuttiotalet. Mopeder och motorcyklar kör på gågatorna. Inte en cykel i sikte.

Eftersom jag var uppe fyra i morse och tog flyget tidigt tar jag en tupplur när jag kommer fram till Ariane Wahlgrens hus. Allt luktar rent och gott, jag sjunker djupt. Vaknar abrupt av att en journalist vid namn Per dyker upp och ska bo i det andra rummet. Somnar om. När jag vaknar är det kväll och Aten blinkar och skimrar åt mig från terrassen. Ovanför vakar Partenontemplet. Det har byggnadsställningar. Det känns betryggande att någon tänker fixa till och bevara det.

Jag går ut för att handla. Folk tittar. Det är inte många turister i februari. Jag hälsar på kvinnor och äldre män. På män i min egen ålder och bara lite äldre möter jag inte blicken,  då börjar de ofta flirta. Träden längs gatorna dignar av citrusfrukter: det är tydligen säsong. Jag köper små apelsiner. De är mycket goda.

Aten från ovan. Vy från Partenon.
Aten från ovan. Vy från Partenon.

Dagen efter går jag ut och förlorar mig i antika monument, fotograferar dem mot den blå himlen. Kliver på marmortrappor som är som len, stelnad smet under skorna efter århundradens användning. Det är varmt. Njuter av att vara alldeles ensam, slippa prata med någon. Kommer hem sent på eftermiddagen, skriver, pratar lite med Per. Det är kallare inne än ute, och när solen går ner blir det lite kylslaget. Arianes hus är enkel standard. Jag gillar mitt rum.

På förmiddagarna när jag är ute och kollar på gamla stenhögar och marmorstaplar är skolklasserna ute. De är precis som alla andra barn och ungdomar i västvärlden, det är samma demonstrativa ointresse för lärarens prat om Hadrianus, samma små skrik och blickar mellan tonåringarna. Hundar ligger utslängda i solen och sover, katter betraktar en misstänksamt. Djuren är hyfsat välfödda, gatorna rena från hundbajs. I min guide står det att finns 150 000 hemlösa hundar i Aten. Jag ser en icke hemlös hund bita en turist. Hans tant skäller lite på honom för syns skull (på hunden, alltså). Turisten vinglar bort med blödande ben.

Katter på hett plåttak.
Katter på hett plåttak.

Jag går på det superba Nya Akropolismuseet och noterar att statyerna och bilderna av Athena är på pricken lika dem av Jungfru Maria. Jag snokar mig igenom hela Akropolisområdet, bägge agororna, Kerameikos och Zeustemplet. Jag går kors och tvärs genom stan tills det värker i fötterna och det känns som om någon kastat in en näve konfetti i hjärnan.

Vid lunch börjar tiggarna och gatuförsäljarna dyka upp, men de är inte särskilt påstridiga. En del hemlösa bor i Filopapposparken som börjar invid Arianes Hus. I dag gick jag förbi ett litet arbetsskjul långt inne i parken, och svaga ljud strömmade ut. Någon hade uppenbarligen flyttat in där. Ibland ser jag män som packar ihop sitt nattläger och pratar för sig själva, eller som tvättar och rakar sig vid någon vattenkran i parken. Man kan känna igen dem på den slitna ryggsäcken.

– Sorry? säger jag till den gamla tanten med pigga ögon som pratar med mig vid det bullriga övergångsstället.

– Help me, give me one euro, säger hon vänligt men bestämt och knuffar till mig med armbågen.

Jag halar upp portmonnän och hittar en två-euro.

– Madame, säger jag och lämnar över myntet.

– Thank you, säger hon värdigt och går.

Det är ganska många ”vanliga greker” som tigger, det är man inte van vid från Sverige. Än.

Arianes Hus har kanske stans bästa läge precis invid parken med Filopapposkullen. Jag letar efter en sköldpadda vid namn Sokrates som enligt min författarkollega Annelie Drewsen ska bo på kullen och som jag har lovat hälsa till, men hittar den inte. Följer man Drakougatan något kvarter nerför backen kommer man till restauranger, barer och butiker. Går man uppåt genom parken är man strax vid Akropolis, och därefter följer ett pärlband av de bästa sevärdheterna. Det är gångavstånd till de hippaste shopping- och restauranggatorna. Trots närheten till allt ligger Arianes Hus så lugnt i fridfulla kvarter.

Jag vet att jag borde jobba, men solen och närheten till världens kanske bästa kultur är omöjliga att motstå. Jag går ut efter frukost och kollar på stan tills sen eftermiddag. Går hem och tar en dusch, lite sliten efter sex timmars promenerande och en alltför stor lunch. Läser på terrassen med en kopp te. Går ut och handlar lite i den lena skymningen. Sedan sätter jag mig och skriver några timmar. För en person som vanligtvis ägnar större delen av sin dag med att jäkta runt och arbeta med icke-skrivprojekt och med att ta hand om andra är det über-lyxigt att få så mycket tid för sig själv. Tänk att kunna ägna dagen ute på stan och ändå hinna skriva flera timmar!

Kvällsvyn från terrassen på Arianes hus. Här sitter jag och skriver.
Kvällsvyn från terrassen på Arianes hus. Här sitter jag och skriver.

Lördag, och det fina vädret består. Atenarna är ute. De kollar på varann och jag kollar på dem. De tittar mycket på sina mobiler också, förresten. Istället för att svara sina barn, precis som alla andra.

Jag går och tittar på Olympiska stadion från 1896, med plats för 70 000 åskådare. Alla bänkarna, hela alltet är byggt i samma marmor som Partenon. Den är jättesnygg, och detta kommer från en som är fullkomligt ointresserad av idrott.

Solig söndag. Jag tar tunnelbanan till Pireus och promenerar jättelångt längs havet och tittar på de fina båtarna och öarna långt därute. Sjunker till slut ner på en liten restaurang med havsutsikt och bara greker. Servitören kan inte engelska, och jag kan inte läsa menyn.

– Fish, försöker jag. Wine.

Han kommer med grekisk sallad, bröd och ett glas vitt. Efter en stund kommer han också med en nyfångad, nyångad fisk. Jag blir sittande länge där i solen. Kollar på mobilen var jag är. Aj, alldeles för långt från tunnelbanestationen för att orka gå tillbaka. Som tur är rullar en jämn ström av gula taxi förbi längs gatan.

Söndagslunch i solen i Pireus med havsutsikt.
Söndagslunch i solen i Pireus med havsutsikt.

Sakta men säkert har jag blivit alltmer förälskad i Aten. Staden är som en skattkista. Flera tusen år gamla marmorpelare ligger och skräpar i högar överallt – det finns så mycket lämningar att grekerna inte har möjlighet att ta hand om allt. Museerna bågnar av de mest sagolika föremål. Staden är behaglig och charmig, maten är god, vädret perfekt (eller om jag bara har haft tur) och gelaton och latten himmelska. Atenarna kan kaféliv till fulländning. Jag har hittills inte lyckats utsitta en grek – de som sitter på kaféet när jag kommer sitter fortfarande kvar när jag går. Och då har jag hunnit lunch, kaffe och toabesök. Toaletterna har förresten nästan aldrig något lås. Men systemet funkar så här: är dörren till båset stängd är det upptaget. Vid tvekan: knacka hårt.

Ariane Wahlgren hade fullkomligt rätt ­– det är förstås här man ska tillbringa vintrarna istället för i Sverige! Jag funderar allvarligt på att åka hit en vecka varje vinter. Det kommer förstås att dröja åratal innan jag har chans på Arianes Hus igen, men det finns väl hotell! Det finns fördelar med att åka i februari: det är inte för varmt och solen är inte stark. Det är få turister (asiaterna är upptagna med sitt kinesiska nyår just nu) – t o m en turistmagnet som Partenon är fullkomligt framkomlig, och man får bra service.

Tack Ariane i din himmel för att du testamenterade ditt hus till oss!

Ariane Wahlgrens hus, med bästa läge centralt men i lugna kvarter.
Ariane Wahlgrens hus, med bästa läge centralt men i lugna kvarter.

När jag fick en pratstund med Paula Hawkins

Igår kom jag hem från Bokmässan i Göteborg. Gå på seminarier, uppträda på Litterära scenen med BULT, förköpa mig på böcker och inte minst träffa massor med författarvänner ingick som vanligt i årets malström av intryck. En rolig mässa!

Bland annat var jag på ett seminarium med en av mässans stjärnor, Paula Hawkins, som har skrivit Kvinnan på tåget. Det var ett hyfsat intressant seminarium även om det inte precis handlade om det rubriken utlovade.

När jag senare stod och hängde i förlaget Massolits monter uppstod one of those moments. Innanför deras disk stod nämligen stjärnan själv och såg lite uttråkad ut. Det var  ett tomrum omkring henne – inte en själ i närheten utom jag.

– Hej Paula Hawkins, sa jag.

Och så fick jag en liten pratstund med henne. Det var ju kul, och efter mina sju år i London uppskattade jag kanske mest att få lyssna på hennes vackra brittiska engelska.

Mässan vid torsdag lunch, fortfarande ganska lugnt. Snart slammar den igen rejält.
Mässan vid torsdag lunch, fortfarande ganska lugnt. Snart slammar den igen rejält.
Många av oss barnboksförfattare har under två år hjälpt till att skriva en stafettsaga som auktionerades ut till förmån för Musikhjälpen. Här överlämnar Viveka Sjögren denna pärla till bok till köparen, Björn Strander.
Många av oss barnboksförfattare har under två år hjälpt till att skriva en stafettsaga som auktionerades ut till förmån för Musikhjälpen. Här överlämnar Viveka Sjögren denna pärla till bok till köparen, Björn Strander.
Mässan började för övrigt redan på tåget på väg till Göteborg!
Mässan började för övrigt redan på tåget på väg till Göteborg!

ALMA-priset

Nästan fullt i Konsertsalen när ALMA-priset skulle delas ut.
Nästan fullt i Konsertsalen när ALMA-priset skulle delas ut.

I går var jag på ALMA-prisets (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) prisceremoni i Stockholms Konserthus. Det var tack vare att jag sitter i styrelsen för BULT, Författarförbundets barn-och ungdomslitterära sektion, som jag blivit inbjuden.

Priset är världens största barn-och ungdomslitterära pris, och det gick i år till läsfrämjande organisationen PRAESA från Sydafrika. De är utan tvivel väl värda ett pris genom sitt fantastiska arbete med att uppmuntra barns läsutveckling på Sydafrikas elva språk, men jag tycker ändå det är sådär när ALMA-priset delas ut till en organisation. Jag ser gärna att litterära priser används för att uppmuntra konstnärligt skapande, dvs författare och illustratörer.

Prisceremonin var trevlig med bl a musikinslag av Kristin Amparo. Vilken sångröst! Men det kändes som om ceremonin kunde ha varit både festligare och mer uppmärksammad. Trots den stora prissumman som borde ge priset ungefär samma prestige som Nobelpriset är det tyvärr stor skillnad. Efter prisceremonin var det en skål i Grünewaldsalen.

Kristin Amparo sjöng underbart bra.
Kristin Amparo sjöng underbart bra.

 

Egenutgivar-träff

Igår kväll var jag på egenutgivar-träff hos Författarcentrum Öst, som Susanne Halvardsson hade organiserat. Ett tiotal författare dök upp, de flesta gamla rävar som har gett ut via traditionella förlag i många år, men som nu intresserar sig för att ge ut något på egen hand.

Själv har jag gett ut min bok Ett år i London själv, och det var intressant att lära sig hur det går till. Förutom att jag fick ut min bok, och den har sålt bra!

Först fick vi träffa representanter för tryckeriet Författares Bokmaskin. De berättade om sina tjänster och priser och visade en mängd prover på olika typer av böcker de tryckt. Bokmaskinen erbjuder en mycket service när det gäller produktion och distribution. Frågorna haglade över dem, men de lyckades reda ut svaren.

Susanne Halvardsson funderar på att organisera en kurs i WordPress (antingen .com, .org eller båda). I WordPress kan man relativt enkelt skapa en egen websida. På .com är det gratis, men också aningen begränsande – man kan t ex inte sätta upp en webshop för sina böcker där. Till .org behöver man hyra in sig på ett webhotell och ha ett eget domännamn, en kostnad på kanske 1500 kr/år. Å andra sidan är det alternativet mer expansivt.

Själv har jag den här webben (kristinasjogren.se) på WordPress.org, och en internationell blogg på WordPress.com, kristinasjogren.com.

Träffen var intressant med trevliga människor, så nu ser jag fram emot nästa!

Författarförbundets årsstämma

Barn-och ungdomslitterära sektionens styrelse följer uppmärksamt stämman
Barn-och ungdomslitterära sektionens styrelse följer uppmärksamt stämman

Igår var jag på Författarförbundets årsstämma som hölls på Söder i Stockholm. Det var en härlig solig dag, och stämman var välbesökt, välarrangerad och intressant. Bland annat diskuterades det ökande hotet mot författare, svårigheten att få betalt för vårt arbete, förbundstidningen Författarens ansiktslyftning, förlagsavtalen, Amazon och biblioteken. Två representanter från samernas författarförening hedrade oss med sin närvaro, och jag träffade många spännande författare att prata med!

Vi i sektionsstyrelsen för BULT (barn-och ungdomslitteratur) blev mycket glada när vår ordförande (en av tre som delar på jobbet) Grethe Rothböll röstades in som ledamot i förbundsstyrelsen. Det behövs en aktiv BULTare där. Samtidigt kommer jag att sakna Grethes kreativitet och esprit i BULTs styrelse.