Etikettarkiv: Ariane Wahlgrens hus

Resebrev från Aten

Ariane Wahlgrens hus har bästa läge centralt men i lugna kvarter. Kolla in apelsinträden längs gatan!
Ariane Wahlgrens hus har bästa läge centralt men i lugna kvarter. Kolla in apelsinträden längs gatan!

 

Jag lämnar ett nollgradigt, snöigt Stockholm för att åka till Aten på skrivstipendium. I Aten är det sol och tjugofem grader. En ung taxichaufför vid namn Angelos möter mig på flygplatsen. ABBA och Måns Zelmerlöv spelas på radion som en särskild välkomsthälsning till mig.

Det är trettiofem år sedan jag var här sist. Unga, snygga och coola atenare i solglasögon åker motorcykel utan hjälm. Avgaserna luktar som de gjorde i Sverige på sjuttiotalet. Mopeder och motorcyklar kör på gågatorna. Inte en cykel i sikte.

Eftersom jag var uppe fyra i morse och tog flyget tidigt tar jag en tupplur när jag kommer fram till Ariane Wahlgrens hus. Allt luktar rent och gott, jag sjunker djupt. Vaknar abrupt av att en journalist vid namn Per dyker upp och ska bo i det andra rummet. Somnar om. När jag vaknar är det kväll och Aten blinkar och skimrar åt mig från terrassen. Ovanför vakar Partenontemplet. Det har byggnadsställningar. Det känns betryggande att någon tänker fixa till och bevara det.

Jag går ut för att handla. Folk tittar. Det är inte många turister i februari. Jag hälsar på kvinnor och äldre män. På män i min egen ålder och bara lite äldre möter jag inte blicken,  då börjar de ofta flirta. Träden längs gatorna dignar av citrusfrukter: det är tydligen säsong. Jag köper små apelsiner. De är mycket goda.

Aten från ovan. Vy från Partenon.
Aten från ovan. Vy från Partenon.

Dagen efter går jag ut och förlorar mig i antika monument, fotograferar dem mot den blå himlen. Kliver på marmortrappor som är som len, stelnad smet under skorna efter århundradens användning. Det är varmt. Njuter av att vara alldeles ensam, slippa prata med någon. Kommer hem sent på eftermiddagen, skriver, pratar lite med Per. Det är kallare inne än ute, och när solen går ner blir det lite kylslaget. Arianes hus är enkel standard. Jag gillar mitt rum.

På förmiddagarna när jag är ute och kollar på gamla stenhögar och marmorstaplar är skolklasserna ute. De är precis som alla andra barn och ungdomar i västvärlden, det är samma demonstrativa ointresse för lärarens prat om Hadrianus, samma små skrik och blickar mellan tonåringarna. Hundar ligger utslängda i solen och sover, katter betraktar en misstänksamt. Djuren är hyfsat välfödda, gatorna rena från hundbajs. I min guide står det att finns 150 000 hemlösa hundar i Aten. Jag ser en icke hemlös hund bita en turist. Hans tant skäller lite på honom för syns skull (på hunden, alltså). Turisten vinglar bort med blödande ben.

Katter på hett plåttak.
Katter på hett plåttak.

Jag går på det superba Nya Akropolismuseet och noterar att statyerna och bilderna av Athena är på pricken lika dem av Jungfru Maria. Jag snokar mig igenom hela Akropolisområdet, bägge agororna, Kerameikos och Zeustemplet. Jag går kors och tvärs genom stan tills det värker i fötterna och det känns som om någon kastat in en näve konfetti i hjärnan.

Vid lunch börjar tiggarna och gatuförsäljarna dyka upp, men de är inte särskilt påstridiga. En del hemlösa bor i Filopapposparken som börjar invid Arianes Hus. I dag gick jag förbi ett litet arbetsskjul långt inne i parken, och svaga ljud strömmade ut. Någon hade uppenbarligen flyttat in där. Ibland ser jag män som packar ihop sitt nattläger och pratar för sig själva, eller som tvättar och rakar sig vid någon vattenkran i parken. Man kan känna igen dem på den slitna ryggsäcken.

– Sorry? säger jag till den gamla tanten med pigga ögon som pratar med mig vid det bullriga övergångsstället.

– Help me, give me one euro, säger hon vänligt men bestämt och knuffar till mig med armbågen.

Jag halar upp portmonnän och hittar en två-euro.

– Madame, säger jag och lämnar över myntet.

– Thank you, säger hon värdigt och går.

Det är ganska många ”vanliga greker” som tigger, det är man inte van vid från Sverige. Än.

Arianes Hus har kanske stans bästa läge precis invid parken med Filopapposkullen. Jag letar efter en sköldpadda vid namn Sokrates som enligt min författarkollega Annelie Drewsen ska bo på kullen och som jag har lovat hälsa till, men hittar den inte. Följer man Drakougatan något kvarter nerför backen kommer man till restauranger, barer och butiker. Går man uppåt genom parken är man strax vid Akropolis, och därefter följer ett pärlband av de bästa sevärdheterna. Det är gångavstånd till de hippaste shopping- och restauranggatorna. Trots närheten till allt ligger Arianes Hus så lugnt i fridfulla kvarter.

Jag vet att jag borde jobba, men solen och närheten till världens kanske bästa kultur är omöjliga att motstå. Jag går ut efter frukost och kollar på stan tills sen eftermiddag. Går hem och tar en dusch, lite sliten efter sex timmars promenerande och en alltför stor lunch. Läser på terrassen med en kopp te. Går ut och handlar lite i den lena skymningen. Sedan sätter jag mig och skriver några timmar. För en person som vanligtvis ägnar större delen av sin dag med att jäkta runt och arbeta med icke-skrivprojekt och med att ta hand om andra är det über-lyxigt att få så mycket tid för sig själv. Tänk att kunna ägna dagen ute på stan och ändå hinna skriva flera timmar!

Kvällsvyn från terrassen på Arianes hus. Här sitter jag och skriver.
Kvällsvyn från terrassen på Arianes hus. Här sitter jag och skriver.

Lördag, och det fina vädret består. Atenarna är ute. De kollar på varann och jag kollar på dem. De tittar mycket på sina mobiler också, förresten. Istället för att svara sina barn, precis som alla andra.

Jag går och tittar på Olympiska stadion från 1896, med plats för 70 000 åskådare. Alla bänkarna, hela alltet är byggt i samma marmor som Partenon. Den är jättesnygg, och detta kommer från en som är fullkomligt ointresserad av idrott.

Solig söndag. Jag tar tunnelbanan till Pireus och promenerar jättelångt längs havet och tittar på de fina båtarna och öarna långt därute. Sjunker till slut ner på en liten restaurang med havsutsikt och bara greker. Servitören kan inte engelska, och jag kan inte läsa menyn.

– Fish, försöker jag. Wine.

Han kommer med grekisk sallad, bröd och ett glas vitt. Efter en stund kommer han också med en nyfångad, nyångad fisk. Jag blir sittande länge där i solen. Kollar på mobilen var jag är. Aj, alldeles för långt från tunnelbanestationen för att orka gå tillbaka. Som tur är rullar en jämn ström av gula taxi förbi längs gatan.

Söndagslunch i solen i Pireus med havsutsikt.
Söndagslunch i solen i Pireus med havsutsikt.

Sakta men säkert har jag blivit alltmer förälskad i Aten. Staden är som en skattkista. Flera tusen år gamla marmorpelare ligger och skräpar i högar överallt – det finns så mycket lämningar att grekerna inte har möjlighet att ta hand om allt. Museerna bågnar av de mest sagolika föremål. Staden är behaglig och charmig, maten är god, vädret perfekt (eller om jag bara har haft tur) och gelaton och latten himmelska. Atenarna kan kaféliv till fulländning. Jag har hittills inte lyckats utsitta en grek – de som sitter på kaféet när jag kommer sitter fortfarande kvar när jag går. Och då har jag hunnit lunch, kaffe och toabesök. Toaletterna har förresten nästan aldrig något lås. Men systemet funkar så här: är dörren till båset stängd är det upptaget. Vid tvekan: knacka hårt.

Ariane Wahlgren hade fullkomligt rätt ­– det är förstås här man ska tillbringa vintrarna istället för i Sverige! Jag funderar allvarligt på att åka hit en vecka varje vinter. Det kommer förstås att dröja åratal innan jag har chans på Arianes Hus igen, men det finns väl hotell! Det finns fördelar med att åka i februari: det är inte för varmt och solen är inte stark. Det är få turister (asiaterna är upptagna med sitt kinesiska nyår just nu) – t o m en turistmagnet som Partenon är fullkomligt framkomlig, och man får bra service.

Tack Ariane i din himmel för att du testamenterade ditt hus till oss!

Ariane Wahlgrens hus, med bästa läge centralt men i lugna kvarter.
Ariane Wahlgrens hus, med bästa läge centralt men i lugna kvarter.